För envis för sitt eget bästa

Började fundera på en sak idag, om man kan vara för envis för sitt eget bästa? Jag tror att vi måste sänka kraven på oss själva, i alla fall personer som jag, som har envishet så det räcker och blir över. Vi måste tillåta oss själva att vara nöjda med det vi gör och det som är bra. Jag är känd för att vara en skrattig, envis och glad person, och det var just det där envisa jag tänkte ta upp nu. Blir rätt långt, men lämna gärna en kommentar ifall ni läste och vad ni i så fall tyckete! :)

Idag for vi till ett gym, Avancia, och körde ett spinning pass på 30 minuter, och efter det lite styrkeövningar som man fick prova på. På spinning passet tvingade jag mig själv att cykla fortare, lägga på mer motstånd och inte bli trött. Inte ge upp. Jag märkte dock att det blev rätt jobbigt, och i perioder fick jag svårt att andas, som om luftrören svällde igen. Detta resulterade i att jag inte fick tillräckligt med syre och kände mig illamående och svimfärdig, men jag tvingade mig själv att fortsätta. Då vi sedan var klara och skulle stretcha så höll jag på att falla ihop så jag fick lägga mig ner och försöka ta det lugnt. Efter några minuter kände jag mig bättre, men var fortfarande riktigt skakig. Mina kompisar tvingade sedan mig att ta det lugnt, men jag testade några styrkeövningar i alla fall. Jag hade, ”tack vare” min envishet, tvingat mig att cykla fortare än jag egentligen orkade med. Lite samma sak hände på en basket träning för typ ett halvår sedan, jag sprang full fart hela tiden i matchen som vi hade den sista kvarten av träningen, för det var så kul. Men direkt efteråt, då jag började gå ut ur rummet så började allt snurra och jag fick ingen luft över huvudtaget. Paniken steg, men efter en liten stund gick det bättre igen. Men det var inte en särskilt trevlig upplevelse!

Jag tror också att med envishet så medför det också höga krav på sig själv, och höga krav hade jag då jag var yngre. Ett exempel är i lågstadiet då jag ville vara bäst på allt, och alla ämnen, men det är ju omöjligt. Jag skrev ett matteprov och fick ett starkt G (motsvarar starkt VG i Sverige), och började storlipa mitt i klassrumet. När jag nu tittar tillbaka på det så inser jag hur otroligt töntigt det var, haha! Men jag fortsatte att pusha mig själv i lågstadiet så jag gick ut från 6:an med högsta betyg i alla ämnen utom ett. Nu i högstadiet har jag i alla fall sänkt betyg kraven på mig själv, och numera är nöjd så länge jag har betyg som räcker till naturvetenskapen i lusse.

För att nu översätta envishet och höga krav till ridningen, så tror jag definitivt att det finns där med. I alla fall jag är nästan aldrig nöjd då jag rider. Även om allt ser riktigt bra ut och det är så gott som perfekt så finns det alltid de där små detaljer man kan förbättra, det blir aldrig perfekt. Och jag ser alltid de som jag kunde göra bättre, och tvingar mig att kämpa mera. Dock finns det de där härliga stunderna som man kollar tillbaka på, och har bilder från och är så otroligt stolt över sig själv, det här är ett av dem tillfällena.

Bilden är från då jag red Zack, som tidigare stod på en ridskola, men som Ida o Sanna nu äger :) Zack var väldigt länge min favorithäst och jag var skötare på honom i många år. När Ida o Sanna hade köpt honom och skulle resa bort, undrade de om jag ville rida honom i de åtta dagar de var borta. Jag var överlycklig såklart, och det här var nog det bästa passet jag någonsin ridit med honom.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0