Måste bara tipsa om en artikel som en av mina bästa vänner Hanna har skrivit. Jag var med då olyckan hände och det var utan tvekan det värsta jag har sett i hela mitt liv. Jag stod precis utanför dörren in till ridhuset då det hände, och såg allt i dörrhålet. Pola stegrade och föll över, på Hanna.Jag rusade in och ställde mig bredvid Hanna. De där minuterna innan ambulansen kom så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra, tur att Kiki var där och visste vad man skulle göra. Jag var nog i chock, och bara stod där. Då ambulansen kom och körde iväg henne så grät jag så jag just och just kunde andas. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tårarna bara rann. Fy fan alltså, jag minns det som igår.

I veckor och månader efteråt så mådde jag riktigt dåligt, och olyckan flimmrade framför mina ögon var och varannan sekund. Jag borde ha gjort något. Varför gjorde jag inget. Allt är ditt fel Jossan. Hade ångest, och grät mig igenom ett föräldrarsamtal då min lärare tog upp ämnet.

Det mesta lättade dock då jag fick träffa och prata med Hanna igen, men det händer fortfarande, oftast då jag just försöker somna, att olyckan flimrar förbi, igen och igen.